Alla transformatorer, oberoende typ, finns att välja med olika prestanda, d.v.s. energiförluster. Det finns i huvudsak två typer av energiförluster som är av intresse. Det är tomgångsförluster (P0), d.v.s. de energiförluster som transformatorn alltid har så fort den är ansluten till en spänningskälla och belastningsförluster (Pk), d.v.s . de förluster som uppträder så fort man börjar lasta transformatorn. För att spara både pengar och vår miljö är det viktigt att beakta transformatorns båda förlustslag var och en för sig.
För att göra en bra bedömning av vilken prestanda som passar ändamålet bäst skall man se på belastningscykeln. Med det menas att se på den tid som transformatorn belastas i förhållande till den tid som transformatorn endast går i tomgång. Som ett enkelt exempel kan vi ta en transformator som endast lastas 100 timmar per år. I övrigt går den i tomgång (8 760 timmar/år). Ett kanske orealistiskt exempel, men man inser snabbt att det förlustslag som väger tyngst är tomgångsförlusterna, varvid en transformator med mycket låga tomgångsförluster bör vara det alternativ som skall väljas. Om man i stället har en transformator som är belastad maximalt 100% av tiden, utgör tomgångsförlusterna endast en bråkdel av de totala förlusterna hos transformatorn och en transformator med så låga belastningsförluster bör väljas. Låga tomgångsförluster är naturligtvis aldrig fel, men lägre förluster påverkar också investeringskostnaden.
Oavsett vilka förlustnivåer man hamnar på efter en utvärdering tycker vi att en belastning på ca 70% av maximal effekt är en bra riktlinje. Då är verkningsgraden bra. Normalt sett är verkningsgraden sämst vid låga samt höga belastningar, men det beror på förhållandet mellan belastningsförluster och tomgångsförluster.